Lusten till trädgård är märklig och följer alltid samma cykler för mig. Känslorna i de olika stadierna är väldigt olika och jag är hopplöst där varje år. Varje år tänker jag att jag måste bättra mig – är det i år det händer?

Hopplöst höstdeppig och vill aldrig odla igen.

Här befinner jag mig varje år i oktober/november. Jag svär över att jag alltid ska odla så många dahlior för jag orkar verkligen inte plocka upp de där knölarna och förvara någonstans. Klipp till att jag tar upp dem alldeles för sent och råkar glömma dem i ett varmt pannrum i flera månader så de torkar upp (äsch vem försöker jag lura, de där knölarna överlever allt). Jag ska städa och plocka in mina utekrukor.. klipp till att jag samlar ihop dem och ställer dem ute. Har hälften fryst sönder? Troligtvis.

Jag undrar varför jag odlat så mycket mangold i år igen? Vi som inte ens äter mangold och nu står allt här och ska tas hand om. Det är ju fint att titta på och det estetiska ögat går tyvärr ofta före det praktiska. Här lämnar jag ofta trädgården helt.. tänker att nästa år så blir det betydligt färre blommor, inga dahlior att ha hand om och bara grönsaker jag vet att vi äter upp. Klipp till..

Över på det nya året – trädgårdsdrömmarna är som störst

Sedan händer det något.. knappt har jag hunnit hänga undan nyårsstassen eller städa bort dekorationerna innan min hjärna tänker “TRÄDGÅRD”. Jag har helt glömt hur jobbigt jag tyckte allt kändes för två månader sedan.. vadå jobbigt? Klart det är jobb med en trädgård jag älskar ju att gå runt och skrota i trädgården och gräva.

Nu är drömmarna som störst och jag går bananas med fröbeställningarna. Odla lagom mycket blommor sa du? Det är väl rimligt med i alla fall fem sorters lejongap kan jag tycka. Varje år hittar jag nyheter jag bara måste testa, gärna i flera färger. Alltid så lyckas det slinka med en ny zinnia i en annan kulör, trots att jag sällan lyckas bra med zinnia.

Jag börjar såklart förodla, för även om jag sagt att jag ska direktså mer så vill jag ju ha blomning tidigt det vet jag. Hela husets fönsterbrädor belamras med sådder och resten av familjen suckar åt jordspåren överallt. Nu är jag på topp, min trädgård kommer bli otrolig och jag kommer kunna frossa i buketter.. detta är livet.

Hjälp! Jag har tagit mig vatten över huvudet

Jag är på topp där i några månader.. sår och pysslar om mina sådder. Tills verkligheten kommer ikapp mig. Det brukar ske någon gång kring april/maj då jag inser att jag har sått för mycket i år igen.. vart ska jag ens få plats med allt i trädgården? Här brukar jag bryta ihop lite.. det känns övermäktigt. Ofta får min sambo rycka in. Hjälpa mig att gräva nya land och gödsla för att allt känns helt omöjligt att lyckas med på egen hand. Jag rycker upp mig i samband med att alla sådder ska flyttas ut och börja avhärdas.. då känns målet nära. Jag tar mig i kragen och planterar ut vad som känns som tre miljoner plantor på ren vilja, helst alla på en gång så det är klart.

Sommaren – hopp och förtvivlan i ett enda virrvarr

Sedan kommer sommaren äntligen och jag tänker att NU ska jag få njuta – plocka buketter och strosa runt i min trädgård om kvällarna. Det gör jag också, men jag har också alltid en fight på gång. Antingen är det vädret som ställer till det, mördarsniglar eller tvestjärtar som kalasar på mina blommor. Varje sommar upplever jag något nytt fenomen, det ska googlas och bekämpas. Det köps in det ena dyra, ekologiska medlet efter det andra och jag (läs alla andra i familjen) klipper sniglar för glatta livet.

Det vattnas, gödslas och gullas med de små sådderna. Ibland när jag vattnar sent om kvällarna så frågar jag mig själv “varför gör jag allt detta?”.. men sedan minns jag. Klipp till slutet av juli/augusti och en varm kväll. Mina barn går barfota i köksträdgården och plockar grönsaker direkt från landet. En morot där jorden torkas av innan den får bli mellanmål, solvarma tomater i växthuset som nyps av med små ivriga barnfingrar. Min dotter frågar mig vad alla blommor i trädgården heter och vi plockar en bukett som vi kan ge till mormor imorgon. I den stunden, då är det värt allt.

Jag tror inte att jag är ensam? Att gå igenom trädgårdens alla stadier – från förtvivlan till innerlig glädje. Och visst måste det finnas en poäng i att känna såhär? Att lusten till trädgård nästan måste bli till motvilja för att sedan blomma upp igen. Det är därför jag älskar trädgårdslivet. Just nu befinner jag mig i det stadiet när trädgårdsdrömmarna fortfarande är som störst. Jag drömmer, beställer fröer och ska snart sätta de första fröerna i jorden. Om du vill veta allt jag odlar i år – då ska du kika in på min profil i OhGarden, där heter jag Faggemåla. Gott nytt odlingsår kära trädgårdsvänner!